Sindy - Ceasar - Litesse - Elma

Människorna brukar skratta åt mig ofta, men jag förstår inte vad jag gör som är så roligt. De säger att jag snart är 19 år. Antingen kan de inte räkna eller så räknar människorna på något annat sätt. Jag är övertygad om att jag inte är en dag över fem år!

Jag har varit ute i skogen mycket i mitt liv och vet vilka faror som kan lura där. Människorna förstår oftast inte, de verkar inte ens se tecknen på ondska. Det är inget annat än tur som har gjort att jag ännu inte har blivit uppäten av något av de otäcka monstren som finns där ute. Tur och att jag minsann vet hur monstren ser ut och vart de kan tänkas gömma sig. Jag har aldrig gått förbi ett monster utan att ha sett det. Jag antar att monstren vet att det inte är någon idé att attackera mig när jag fått syn på dem – de kommer aldrig ifatt mig, jag är alldeles för snabb.

Ja, det var liiiite av all den kunskap och visdom jag har att dela med mig av. Ni får snart läsa mer om mig!

xoxo
Tessan

Jag är då Ceasar. Jag fyller två år nu i sommar, men jag är mer intelligent än min ålder kan få er att tro. Kanske för att min syster är så korkad. Jag är yngst i en kull av fyra och även enda killen. Jag har helt enkelt mycket att leva upp till.

Mitt första levnadsår levde vi i ett litet hus (lägenhet, reds. anm.). Det var ganska roligt. Man kunde springa fort genom hela huset och jaga syrran. En dag för snart ett år sedan fick jag komma ut. Då fick jag ha sele på mig och matte höll hårt i andra änden av kopplet, jag fick tydligen inte gå som jag ville. Syrran ville inte gå ut, men jag älskade att vara ute.

Efter det började jag försöka förklara för människorna att jag ville vara ute jämt, de lyssnade efter mycket tjat och nu får jag gå ut när jag vill. Vi har flyttat till ett större hus nu och jag behöver inte längre ha sele på mig. Jag har dock halsband så att jag ska kunna komma hem om jag skulle gå vilse, säger matte. Jag tror inte jag skulle kunna gå vilse och jag förstår inte hur halsbandet ska hjälpa mig hitta hem. Eller om det är något slags teleporteringshalsband? Då kan väl matte använda det när jag är långt bort på kvällarna och hon ropar att jag ska komma in? Sindy hade också halsband i början när vi blev utekatter, men matte sa att hon tröttnade på att köpa nya. Sindy tog av sig sina halsband. Hur hon lyckades vet jag inte eftersom jag är den smidiga utav oss två.

Jag är, som sagt, den smidiga. Jag älskar att klättra i träd och springa fortfortfort. Jag älskar även mat, men det syns inte på min figur, troligtvis för att jag rör mig så mycket.

Jag tycker om att vara ute, speciellt när matte är ute och leker med mig. Jag brukar följa med henne ut till hästarna. De jagar inte utan står mest och tittar eller äter gräs. Jag äter också gräs ibland, men inte hela tiden som de gör. De rullar sig ibland också, det gör jag med så jag förstår att de tycker om det. Jag tycker de är lite otäcka för de är så stora och frustar ibland. Men det går bra att umgås med dem på avstånd, när jag t.ex. sitter uppe på bjälkarna i deras hus.

Ibland kommer det förbi stora, lurviga saker som låter "voffvoff". Jag tycker de är otäcka, men samtidigt lite spännande så jag brukar smyga på dem. Jag vet inte om de faktiskt är farliga, men vissa av dem brukar jaga mig, men jag är alldeles för snabb för att de ska få tag i mig.

Väl mött!
/Ceasar


Här är jag när jag ligger och solar i min klätterställning. Ser ni hur stilig jag är?