Sindy - Ceasar - Litesse - Elma

Ni vet hur matte alltid bestämmer och gör så att jag gör som hon vill, va? För några dagar sedan gjorde hon så att det regnade. Det var dötrist. Så fort jag ville gå ut blev jag blöt. Jag bad henne, jag skällde på henne, jag gjorde ALLT för att hon skulle få det att sluta, men icke! hon bara skrattade åt mig och det fortsatte regna. Sedan klagade hon på mig när jag inte var trött på natten och ville att hon skulle umgås med mig istället. Det var ju inte direkt mitt fel att jag inte kunde vara ute på dagen!

Nu har det i alla fall slutat regna (äntligen!) och då kan man vara ute igen. Det är så skönt och roligt att vara ute nu när solen skiner. Det är roligt att jaga syrran också, trots att hon blir så sur på mig. Jag vet att det är hon som bestämmer (över oss två, inte över matte, tål väl att tilläggas) men det är roligt att bråka med henne ändå. Husse tycker också det är roligt när jag busar med Sindy, han uppmanar mig att hoppa på henne, vilket gör det hela ännu roligare.

Jag och matte var ute och klättrade i träd härom dagen. Eller jag klättrade och matte stod på marken och tjatade om någon som hette Gravitation. Hon undrade om jag inte var orolig för denna Gravitation. Jag har ingen aning om vem han är och varför jag skulle oroa mig för honom. Matte hade med sig kameran ut och tog lite bilder också.

Matte kallade mig Hassan imorse. Sen skrattade hon och Husse. Jag förstår fortfarande inte det roliga. Jag heter Ceasar. Varför skulle det vara så kul att kalla mig Hassan? Tydligen skulle Matte säga antingen honom eller Ceasar om mig och gjorde någon blandning. Hur hon fick det till Hassan vet bara gudarna...

Jag mådde illa inatt. Ett tag var jag övertygad om att ödlan jag hade ätit inte alls var död. Inte en trevlig upplevelse, vill jag lova. Kändes bättre efter att jag hade spytt. När Husse mådde kräktes i vintras (undrar om han också hade ätit ödla?) så passade Matte upp på honom och skämde bort honom, men så gjorde hon minsann inte med mig! Jag anar diskriminering.

Matte är dock ute och leker med mig och kastar pinnar. Det gör hon inte åt Husse, så hon tycker nog ganska bra om mig ändå. Och hon ger mig alltid mat när jag ber henne. Helt bakom flötet är hon nog ändå inte...

//Ceasar - orättvist behandlad?

Jag är då Ceasar. Jag fyller två år nu i sommar, men jag är mer intelligent än min ålder kan få er att tro. Kanske för att min syster är så korkad. Jag är yngst i en kull av fyra och även enda killen. Jag har helt enkelt mycket att leva upp till.

Mitt första levnadsår levde vi i ett litet hus (lägenhet, reds. anm.). Det var ganska roligt. Man kunde springa fort genom hela huset och jaga syrran. En dag för snart ett år sedan fick jag komma ut. Då fick jag ha sele på mig och matte höll hårt i andra änden av kopplet, jag fick tydligen inte gå som jag ville. Syrran ville inte gå ut, men jag älskade att vara ute.

Efter det började jag försöka förklara för människorna att jag ville vara ute jämt, de lyssnade efter mycket tjat och nu får jag gå ut när jag vill. Vi har flyttat till ett större hus nu och jag behöver inte längre ha sele på mig. Jag har dock halsband så att jag ska kunna komma hem om jag skulle gå vilse, säger matte. Jag tror inte jag skulle kunna gå vilse och jag förstår inte hur halsbandet ska hjälpa mig hitta hem. Eller om det är något slags teleporteringshalsband? Då kan väl matte använda det när jag är långt bort på kvällarna och hon ropar att jag ska komma in? Sindy hade också halsband i början när vi blev utekatter, men matte sa att hon tröttnade på att köpa nya. Sindy tog av sig sina halsband. Hur hon lyckades vet jag inte eftersom jag är den smidiga utav oss två.

Jag är, som sagt, den smidiga. Jag älskar att klättra i träd och springa fortfortfort. Jag älskar även mat, men det syns inte på min figur, troligtvis för att jag rör mig så mycket.

Jag tycker om att vara ute, speciellt när matte är ute och leker med mig. Jag brukar följa med henne ut till hästarna. De jagar inte utan står mest och tittar eller äter gräs. Jag äter också gräs ibland, men inte hela tiden som de gör. De rullar sig ibland också, det gör jag med så jag förstår att de tycker om det. Jag tycker de är lite otäcka för de är så stora och frustar ibland. Men det går bra att umgås med dem på avstånd, när jag t.ex. sitter uppe på bjälkarna i deras hus.

Ibland kommer det förbi stora, lurviga saker som låter "voffvoff". Jag tycker de är otäcka, men samtidigt lite spännande så jag brukar smyga på dem. Jag vet inte om de faktiskt är farliga, men vissa av dem brukar jaga mig, men jag är alldeles för snabb för att de ska få tag i mig.

Väl mött!
/Ceasar


Här är jag när jag ligger och solar i min klätterställning. Ser ni hur stilig jag är?