Inte lätt att vara människa...
Idag har jag varit ute och sprungit med människan på ryggen igen. Jag låtsas att jag tycker det är lite jobbigt ibland, men egentligen är det ganska kul. Men de där flugorna skulle kunna gå och dö för min del...
Människan är lite konstig. Hon bestämmer alltid vart jag ska gå, vill jag gå åt ett annat håll än hon så tar hon tag i mig och ger sig inte förrän jag går dit hon vill, MEN när vi är ute i skogen och går på stigen då säger hon till mig hela tiden att "se dig för!" och "du får ju titta vart du sätter fötterna!" Man liksom ba "hur ska du ha det egentligen?!" Jag blir inte klok på henne...
Hon fattar inte någonting heller. Hon må vara lite äldre än mig, men hon är ändå dummare än ett föl. Människan kallar det för vattenpölar, men jag vet att i det där vattnet finns onda monster som vill äta söta hästar som jag. Om jag kommer i skritt eller om de är jättestora så är det ju svårt att hoppa över, men om vi kommer i trav eller galopp så är det ju bara att skutta lätt över så slipper man bli någons middag. Och människan verkar helt oberedd på det varje gång! Bara skumpar och drar i manen på mig (som hon ju har borstat fin innan vi lämnar stallet). Hon säger "måste du hoppa så högt?" Korkat, va? Monstren kan ju givetvis sträcka sig upp ur vattnet och då måste man ju hoppa högt ovanför. Annars spelar det ju ingen roll.
Hon är ändå ganska snäll människan, trots att hon är korkad. Hon fixar med manen på mig och gosar och ger mig mat ibland (fast nu var det länge sen...)
